När jag ser din himmel, som dina fingrar format, månen och stjärnorna du fäste där,
vad är då en människa att du tänker på henne, en dödlig att du tar dig an honom?
Ps 8:4-5

Under maj och juni månad riktas vår uppmärksamhet allt mer på naturen.
Vi gläds över den pånyttfödelse som naturen visar upp. Vinterns tunga välde lämnar oss och vårens grönska talar om livets återkomst. En av våra största högtider – midsommar – firas i slutet av denna period. Den firas med fördel, om vädret tillåter, utomhus. Vi vill gärna befinna oss i det vackra, i naturens skönhet, med ett hopp om en skön sommar, en viloperiod, en tid för både glädje och gemenskap, men också återhämtning. Förhoppningar som ibland slår in men också grusas ibland.

Oavsett om man har en tro eller inte, kan man inte annat än förundras över naturens rike. Ju mer man lär sig om blommor, växter och djur desto mer förundrad blir man. Att sitta och titta på en ”Stjärnflocka” som på håll är vacker där den vajar lätt i vinden, men även på nära avstånd, in i minsta detalj, är så vacker att jag nästan häpnar och förstummas av dess skönhet.
Eller flodhästen, som lever i Afrika, men har en känslig hud som behöver skyddas från solen när den inte är i vattnet. Den har körtlar som utsöndrar en oljig rödaktig vätska (det ser nästan ut som om den blöder) som fungerar som fukt- och solkräm när den är uppe på land. Denna olja är också antiseptisk för eventuella skador som ofta uppkommer i slagsmål som är vanliga bland uppretade flodhästhanar.

Men den tillvaro vi lever i är inte bara här på vår jord. Vi människor har börjat utforska rymden, månen och planeterna. Rymden är ofantligt stor, ja, oändlig. Det är svårt att ta in hur stor symden är. 1977 skickades Voyager II upp i rymden. Den färdas med en hastighet av 61.000 km/tim. Nu 45 år senare har den lämnat vår sols heliosfär och nu på väg in i området mellan stjärnorna. Det är över 18 miljarder km bort från jorden. Kommunikationssignaler som färdas med ljusets hastighet tar 17 timmar på sig från jorden till sateliten eller vice versa.

Hur vi än ser på vår tillvaro, i ett mikrokosmos -det lilla, eller ett makrokosmos – det stora, kan vi inte annat än förundras och ställa oss frågan som psalmförfattrens gjorde: ”Vad är då en människa?” Vad är min del av det hela? Vilket är mitt ansvar? Frågorna blir mer och mer brännande när vi hör larmrapporterna om miljöförstöringen.
Psaltartexten ovan fortsätter med att tala om männskan som herre över skapelsen. Naturriket är människans rike. Vi är satta att härska över det. Men oj, vad det har gått snett. Jag minns med fasa stormen ”Gudrun” strax efter nyår 2005. Vi var ute och åkte bil i Blekinge och plötsligt var vägen blockerad av nedfallna träd både framför och bakom oss. Som väl var hade någon en såg i bagaget och vi kunde ta oss hem. Förödelsen var enorm. Naturkatastoferna blir fler och fler. Ju mer man lär sig om dessa fenomen desto mer inser man att det oftast finns ett problem – människan.

Biblen förklarar det med de korta orden – ”var och en ville gå sin egen väg”
Vi ville inte följa den Gud som skapat oss och visste bäst. Vi ville gå vår egen väg. Och så blir det som det blir – kaotiskt. Men bibeln talar också om en upprättelse, om en Gud som vill ställa till rätta. Som vill återupprätta både sin skapelse och människan, och som vill hela den brustna relationen, som vill ge människan en väg tillbaka och återupprätta paradisets morgon igen.
Den vägen heter Jesus.

Med önskan om en skön sommar

Stefan Nordström / präst