Jag fick en liten oansenlig bok i julklapp som heter ”Pilgrim – på vägen och vid köksbordet” Det är en hjälp och ett stöd för den som vill pilgrimsvandra. Jag har inte själv gått på pilgrimsvandring i dess egentliga mening, men jag har varit ute och vandrat längs både Skåne-leden och Högakusten-leden under pilgrimsliknande former. Och jag kan säga att vandrandet gör något med en. Men det är förstås inte alla förunnat att kunna ge sig ut på vandring, men man kan faktiskt vara en pilgrim även vid köksbordet. Så låt mig dela några tankar ur denna bok som förhoppningsvis gör att du också kan börja, eller fortsätta, din pilgrimsresa.
Ordet pilgrim kommer från latinets peregrinus – främling. Pilgrimen är en person som reser till en helig ort. Så det här är till dig som ger dig ut på pilgrimsvandring på vägar och stigar, men också till dig som reser vid köksbordet. Du är inte beroende av en fysisk vandring för att vara pilgrim och längta efter mer, efter djup, efter kärlek. Men att vandra kan vara en hjälp att nå det man längtar efter.
Vi är alltid på väg, alltid stadda i förändring. Vi är på väg från något. Vi är på väg till något. Och på den vandringen kan vi öva oss i att vara närvarande, här och nu, i livet som det faktiskt ser ut. Det kan därför vara värt att reflektera en stund över hur ditt liv är här och nu.
• Hur har din livsvandring sett ut, i stora drag? Hur ser den livsetapp ut som du vandrar just nu?
• Vad önskar du gå ifrån? Vad vill du lägga bakom dig?
• Vart vill du gå? Vad vill du välkomna i ditt liv?
Längtan blir en viktig nyckel på vägen. Ge dig tid att lyssna till din egen längtan, den djupaste, den som aldrig försvinner, men som kommer tillbaka gång på gång.
Minns att din egentlige medvandrare alltid är vid din sida. Det är han som har skapat dig, och som alltid önskar vara nära dig, vara tillsammans med dig. Det är Gud som vill vara din medvandrare Ibland är det dags att lämna hemmet, att lämna det invanda för att bege sig mot något nytt. Ibland gör vi det av fri vilja och av längtan. Andra gånger tvingar sig förändringen fram.
Nu är stunden inne.
Jag vet att något nytt kallar på mig.
Länge har jag tvekat: Men nu gäller det.
Nu eller aldrig. Iväg…
” Jag är alltid på väg mot en avlägsen
destination, bortom det vi kallar tid och rum..
… I mitt innersta bär jag en bit av ett avlägset land,
löftet om att jag är hemma där.”, ur SvPs 795
