Nu böjer jag knä i mitt hjärta och ber dig visa din mildhet.
MANASSES BÖN VERS 11
Nu börjar fastan – en tid som svarar mot den oro som många av oss känner. Ensamhet, sjukdom, ekonomiska problem är nu mer vardag för många av oss. Men nu under fastan får vi vända oss mot Gud, ropa till Gud i vår nöd.
På gamla testamentets tid ser hur olika tider av sjukdom, krig och hungersnöd drabbat landet. I en av askonsdagens texter möter Kung Manasse. Han tillhör inte de mest kända av de judiska kungarna. Han var son till den mer kände kung Hiskia som räddade Jerusalems innevånare ur den assyriske kungen Sanheribs våld. Om Hiskia skrivs om hans ”fromma gärningar” och att ”alla i Juda och invånarna i Jerusalem ärade honom vid hans död.”
Men sedan kom Manasse…
Han var endast 12 år när han blev kung. Om honom skrivs (2Krön 33:1- 20) att ”han gjorde det som var ont i Herrens ögon”. Manasse är inte den ende kungen i gamla testamentet om vilket detta sägs. Faktum är att de flesta av kungarna får det omdömet. Men i Manasses fall kan vi läsa att han var en av de värsta. Han gjorde så mycket ont i Herrens ögon att han väckte hans vrede. Han hamnar till slut i fångenskap och fördes till Babylon. Då vänder han sig till Herren. I den apokryfiska boken Manasses bön, kan vi läsa om hur Manasse utgjuter sitt hjärta inför Gud.
”Jag har syndat, Herre, syndat, och jag vet vad jag har brutit.” När vi läser om förkrosselsen som drabbar kung Manasse på 600-talet f.Kr inser vi att nåden förmår punktera det mest förhärdade hjärta. Stynget i hjärtat, compunctio, skänker tårarnas nådegåva. I askonsdagens mässa tar vi ut riktningen mot Jerusalem och det görs genom att vi får ta emot ett askkors på vår panna.
Fastan är en tid att bo i sorgen över sin egen ljumhet, lättja och ovilja. Att kliva ur sin bubbla av jag, mitt och mina drömmar. Den är en sorg efter Guds sinne, fri från självömkan och bedrövelse. I hjärtat upplivas nu den enklaste av böner: Kyrie eleison. Herre, Jesus Kristus, Guds son, förbarma dig över mig, syndare.
Tecknad i korsets gestalt blir askan ett hoppets märke på vår kropp: så som elden gjort aska av tidigare friska kvistar, så förtär Guds kärlek våra synder. Med blicken riktad mot påsken vågar vi vi nu tro att det som gått förlorat kan bli återställt.
Herre, låt din nåd vara vår reskost när vi börjar vår vandring genom fastans fyrtio dagar. Hjälp oss att se våra synder, så att vi med uppriktiga hjärtan vänder om och får smaka din barmhärtighet. Amen.
